Att längta eller inte längta…det är frågan

Våren närmar sig fortare än normalt. Det skvallrar de kliande ögonen och familjens täppta näsor om. Ett omisskännligt tecken som aldrig tar fel. Visst är det väl björk hängen på väg. Visst blommar väl trollhassels som en gul sol mitt i det döda rabatterna.

Ett säkert vårtecken är även David med flugspö och test av diverse säsongspprylar och förberedelser för ett nytt år, en ny säsong med gädda, harr, öring eller lax.

Jag följer allt det där som i en underlig distanserad tillvaro. Som bakom ett filter som grumlar allt det våriga och spirande, allt det starka och allt det vackra.

Som en fiskepolare, livskamrat och fru tittar jag på allt det därfrån sidan. Jag överöses med en entusiasm och ett planerande som är fantastisk. Planer på fiske, planer på fiskeutflykter för bara oss två utan barn – som förr i tiden. Som förr i tiden när vi aldrig tvekade på minsta fisketur som kom oss nära. Som förr när vi kunde bo en helg i bilen, bara vi fick fiska.

Hur kommer det sig då att jag så här efter 15 fiske fyllda år tragglat mig igenom tre, ja snart fyra år, då jag inte längre har något sug att kliva ut i strömmen. Ingen längtan efter att följa forsens brus och att överlista dess kraft med de mest kloka vadningar jag just då kan tänka ut.

Jag brukar ju älska att sitta vid strömkanten och titta på det liv som lever så vackert därute. Ett liv som ibland kröns av en landad fisk och alltid med en fantastisk gemenskap med kära gamla fiskevänner och familj. Ett liv som under 15 års tid levt utan att ens kunna tänka mig en annan form av avkoppling från arbete och förpliktelser i tillvaron.

Mitt fiskeliv förändrades inte ens med två barn. Det blev bara än mer djupt och berikande. Båda våra pojkar har fått växa upp med att tillbringa dagar utomhus i skog och mark. De har hängt vid strandkanten och gjort barkbåtar och omvandlat värmeljus till racer bilar efter vindskyddets bänkar. Helt enkelt ett liv med höjdpunkter som att koka kaffe över öppen eld. En öppeneld wok i vänners lag. En flaska vin, välkyld i fjällvatten, för en härlig midsommarlunch.

Vart tog den känslan vägen.
Varför får jag kämpa för att få den till mig igen.

Floridas varma fiskevatten och sol hugger tag direkt och adrenalin bara flödar. Varför kan inte vår vanliga fiskenatur göra detsamma. Är det redfish-sjukan? Eller är det att växa upp? Eller är det att vi helt plötsligt fick tvlillingar och att det numer inte är två, utan fyra, som ska bevakas vid strandkanten?

Vad vet jag.

Livet är inte helt lätt att följa eller förkalra ibland. Men kanske man kan luta sig tillbaka och bara låta tiden gå, låta andan falla på av sig självt.
Eller hur gör man?
Att tappa sin fiske ledstjärna är som att tappa en del av sig själv. Som en slags sorg som måste sörjas ut.
Jag tror att jag får låta våren komma och se vad jag kan få för längtan tillbaka i år.Jag får låta den komma eller vara beredd på att den uteblir- utan att för den skull känna denna fantastiska skuld till ett så fantastiskt fiskesällskap som både David och alla ni andra fiske vänner utgjort.

Under tiden – Låt mig leva fiske genom er med suget och kraften redan där. Låt mig dela era fiskehistorier och upplevelser.

Om det finns någon därute som kännt någon sådan fiske ångest eller skuld över tappat, förlorat sug, så ge mig gärna er berättelse.

Jag är idel öra.

Stora fiskekramar från en sargad fena.

Big Mama

/Annika
Owner & Flyfisher

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s